Kära blogg. Jag vill börja med att säga; du vet att jag älskar dig va? Mitt lilla skötebarn... Men det har nu blivit dags för mig att gå vidare utan dig. Jag kommer aldrig att glömma dig. Vi har varit med om mycket vi, kära Gnagarjavel. Delat upp- och nedgångar, med- och motgångar. Som en del av mig och mitt liv.

Det finns saker som jag sparat, för att kunna berätta för dig. Små anteckningar som kladdas ner så fort tanken uppkommer. Men som aldrig hinns med att verkligen berättas. Och vad är det då för mening?

Ibland handlar det om citat från något bra jag hört. Som när jag lyssnade på Ola Salo's sommarprat där han berättade att någon sagt till honom att: "Pain is the way we learn when we don't want to learn". Så sant, så sant. Det ville jag föra vidare, men det blev aldrig av...

Eller "Cars are easy, it's people you need a manual for" från någon film. Eller från Mia Törnbloms sommarprat: "Man gör fel, men är aldrig fel". Eller få berätta om Mark Levengoods sommarprat om marsvin, Pajala och fina latinska citat som visar sig betyda "Att leva är nödvändigt att segla är bara skit" eller "Jag kom, jag såg, jag bröt ihop".

Eller utkast till längre inlägg som jag bara börjat för att sedan utveckla vid ett senare tillfälle. "Jag älskar att gå av vid Tekniska varje dag" är en utav många grymma starter som jag jättegärna skulle velat slutföra. Som jag fortfarande vill slutföra någon dag...

Kommentarer som skulle kunna leda till riktigt bra inlägg. Som filosofiska "Tänk om det i framtiden blir så att endast männen är hemma..." på temat att den feministiska utvecklingen kanske någon gång kommer nå sin "kritiska punkt" och göra att det en dag bara är kvinnor som jobbar och män som blir "hemmafruar" och att de kommer skratta åt oss som likt besatta försökte vara så jämställda som möjligt.

Eller alla dessa Gnälle-inläggen som jag såg fram emot att få skriva. Om människor som står (står!) framför en tom sittplats, det finns ju ingen som vill sätta sig och få en rumpa i ansiktet! (...eller okej, en del vill nog det...). Eller om äldre människor som lever efter devisen "If you start me up I never stop". Eller om förutfattade meningar, och vad det egentligen är. Är det förutfattade meningar att tro att någon är homosexuell eller är det förutfattade meningar att tro att någon är hetero? Och vad är det egentligen som är så läskigt med förutfattade meningar? Så länge man är öppen för att kunna ändra på dom..

Eller fotbollshändelser som jag blivit inspirerad eller rent utav chockad över. Jag skulle velat skriva om Dalkurd (där bland annat vår gamle vän Brwa Nouri numera spelar). Efter uppmärksammandet i Match i november förra året, där man fick veta att; "Sponsorer finns det i alla fall gott om, totalt 54 stycken. 46 av dem ägnar sig åt något matrelaterat, 22 är pizzerior". Eller när Åtvidaberg ran out of halsdukar enligt säker källa. Eller då jag blev konfunderad då en vän började prata om att man kan betala för att kunna se bajen och djurgården på TV... Men jag menar bajen - dif... Går inte det på TV4 komedi?

Mycket är det som ständigt snurrar runt i mitt huvud som jag fortfarande behöver få ut på något sätt men jag har insett att det här är inte det rätta forumet för mig för att få ur mig allt. Jag vill antingen skriva jättelånga inlägg som ingen orkar läsa och som jag ändå inte har tid att skriva, eller bara någon mening som då ändå passar bättre på Twitter. Trots allt har jag ändå lärt mig något efter den här tiden tillsammans. But show must go on, my dear dear Gnagarjavel.


Punkten för det här kapitlet i mitt liv blir ännu ett citat. Från Leif Silberskys sommarprat (ja, jag är en riktig Sommarprat-junkie):

"Erfarenheten är den enda sanna rikedomen därför att man inte kan förlora den utan bara skänka bort den – och för att man också behåller den när man ger den till någon annan."

Oh my god... Oh my god... Jag känner igen detta från någonstans... En förfluten tid. Det var jättelängesen men jag minns det, kommer alltid att minnas. Hur supportrarna var i uppror. Hur det skreks "Avgå!" åt var och varannan. Hur vi förlorade. Hur bollarna inte gick vår väg. Hur domarna var emot. Hur alla sprang runt som individer på planen istället för att spela som ett lag. Hur man slogs med varann istället för att enas. Hur allt till slut kollapsade. Hur vi fick göra om, göra rätt.

Jag minns dock även hur vi kravlade oss upp ur askan likt fågel fenixar i mängder. Hur vi tog oss upp och var med i guldkampen igen bara ett år efter den kollosala kollapsen. Hur jag grät glädjetårar av lycka när vi slagit alla rekord som gick att slå i den där "Superettan". Hur det nästan var skönare att ta sig upp igen från skiten än att vinna guld. Bevisa att vi inte viker ner oss och ger upp. Bevisa vad de svartgula färgerna egentligen står får. Personifiera kämparglöd i ett helt lag.

Men fan, ska vi behöva hamna där igen? Ska vi verkligen behöva hamna där igen? Innan alla inser. Från du och jag som fans till männen som direkt påverkar utgången. Que sera sera i all ära, men anamma det då för fan! Sviktande publiksiffror gör knappast saken lättare att hantera. Ska det till en förändring får man hjälpas åt, för senast jag kollade så var faktiskt fotboll en lagsport.

Du och jag på läktaren ska finnas där, i vått och torrt. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: det är vår förbannade uppgift och den enda vi har. Spelarna måste börja känna förtroende och förstå hur bra de/vi som AIK:are egentligen är. De måste känna stödet från oss. De måste känna tron inifrån. Dom - Vi - Tillsammans ska vi vara ett lag. Eller det är i alla fall tanken...

Do it. Chop chop.

Och där glömde jag bort allt vad måltorka heter och skrek halsen av mig.

Det är det här som är så gött med att vara Gnagare, vinner vi inte SM-guld i fotboll eller Innebandy så går vi upp i elitserien i hockeyn...! (Inte för att det är försent för något annat också detta år...!).

För ett bra tag sen (när det sist inte gick så bra med det där att göra mål...) så skrev jag en liten text om den där frustrationen man känner när bollen går överallt utom i mål. Ett litet försök till att klä in den där känslan i bokstäver och meningar. Ungefär så här:

"När det bara är en sak som fattas: målen! Att bollen inte ska gå i ribban, inte i någon förbannad stolpe eller på några magnetiska handskar! Inte heller utanför dessa fördömda hinder utan innanför! På insidan av det där vita nätet som faktiskt kallas just mål. Säg mig varför kan den inte bara gå in? Jag ska tamejfan kolla hur stor sannolikhet det egentligen är att den faktiskt ska gå in under 90 minuter...!

Är det någon övre makt som vill oss illa? Det måste ha någonting att göra med det där att alla hatar oss... Ska man inte förvänta sig något och bli glatt överraskad? Men om jag får säga det själv så ligger ju halva nöjet i just förväntningarna. Och vilken idrottsman går in i en match och tänker "nu ska vi inte vinna"? Å andra sidan så ska det inte alltid vara lätt. Ty det är när man stöter på motgångar som man lär sig att uppskatta medgångarna. Klyschigt, men sant. Så sant."

And still, inga ogjorda mål kan ta ifrån oss vårat guld. Inga ogjorda mål kan ta ifrån oss trippeln. Och absolut inga ogjorda mål kan ta ifrån oss vår svartgula stolthet! Inga!

...but still, jag saknar Obolo.

Jag skriver i frustration nu.

Kolla in detta:
"AIKs nummer 4, Nils-Eric Johansson skjuter men bollen går utanför.
Nummer 10 i AIK, Martin Kayongo-Mutumba får till ett avslut men missar.
Skott utanför av nummer 9 i AIK, Miran Burgic.
Avslut på mål av AIKs nummer 14, Kenny Pavey men skottet räddas av målvakten.
Avslut på mål av AIKs nummer 10, Martin Kayongo-Mutumba men skottet räddas av målvakten.
Skott utanför av nummer 9 i AIK, Miran Burgic.
6. Walid Atta i AIK skjuter ett skott som räddas av målvakten.

Avslut på mål av AIKs nummer 10, Martin Kayongo-Mutumba men skottet räddas av målvakten.
Skott utanför av nummer 14 i AIK, Kenny Pavey.
Skott av 11. Antônio Flávio i AIK som målvakten räddar.
AIKs nummer 6, Walid Atta skjuter men bollen går utanför.
AIKs nummer 10, Martin Kayongo-Mutumba skjuter men bollen går utanför.
Nummer 33 i AIK, Sebastian Eguren får till ett avslut men missar."
(information från Aftonbladet).

Hur svårt ska det vara?? Från guld till detta? Inte okej. Inte okej.

Nåja, nu kan man koncentrera sig på TV:n i alla fall... (Hockeyn alltså...).

Jag håller på att gå igenom gamla meddelanden på min mobil och upptäckte just att jag sparat ett meddelande för jättelänge sen om en grej som jag hörde på radion och tänkte lägga upp här. Det är ju så klart hemskt inaktuellt men ändå för bra för att inte publiceras.

Det var nämligen så här att jag hörde nyhetsrubrikerna denna dag och ni vet hur de brukar låta. Gravallvarlig ton och med en massa mörkt elände i bakfickan. Inget undantag denna dag. Denna dag var det verkligen bara elände. De fyra huvudrubrikerna handlade om: våldtäkt, rån, övergrepp och AIK's brutna svit i vinster i innebandyn...!

Det är ingen lätt värld vi lever i, det må jag säga...

Det är dags att uttrycka lite åsikter om senaste Kent-konserten på Annexet. Vilken jag personligen tyckte var den bästa de avverkat sen Turné 19. Eftersom jag är en av (tydligen) få som har stenkoll på "På drift" (kanske minns mitt inlägg...?) och som har "Socker" som personlig favorit så kunde det liksom rent låtvalsmässigt inte bli mycket bättre, då de båda var med under min kväll. Jag tycker faktiskt inte att de missa en enda låt, möjligtvis "747" men eftersom jag (även här är en av få som) gillar den engelska versionen bättre så var det inte någon större förlust i mina öron. Den dagen de spelar "På drift", "Socker" och engelska "747" på en och samma konsert då ska jag fan ta livet av mig för bättre än så kan det nog knappast bli...!

Bli inte så chockad, man ska ju lägga av när man är på topp? Och det vet ju alla att vartenda Kent-fan är ett melankoliskt emo som bara letar efter vägar ut, bort, långt härifrån. (I feel a sense of irony here...).

Dessutom måste jag säga att jag faller alltmer för den här elektroniska biten. De har på något sätt lärt mig att uppskatta de där hårda klangerna som suger tag i bröstet på en. De där tonerna som jag förut tyckte lät monotona och nästan läskiga(...!). Det sköna med detta är att jag har hittat en helt ny kärlek i kärleken liksom, för ni ska inte tro att jag släpper rocken för det. Precis som Kent.

Nu ska här spelas "På drift" igen - Full version denna gång!

För att citera Mr Berg från samma kväll: "Ja, fy fan va bra den e."

Ojoj, av ren slump eller nej, det är ju den där smarta facebook-reklamen som ser vad man gillar och tar fram reklam som man också borde gilla (tycker den...), hursomhelst, denna gång blev det en riktig lyckoträff. En fotbollsturnering som avslutas med konserter av Sabaton och hör på denna: TWISTED SISTER!

Ni måste gå in och kolla själva helt enkelt på: metallsvenskan.se och för er som bor i Örebro finns det inga ursäkter, detta måste ju upplevas!

 

 

 

 

 

Det är nu dags för lansering. Det där mystiska och hemliga som jag sådde ett frö om tidigare. Nu är det dags. Premiär för Gnalle Gnäller.

Till att börja med ska jag ge kred till min vän "Kalle" som kom på idén till "Gnalle gnäller", jag tackar och bockar mitt djupaste. Jag brukar nämligen få höra ibland att jag gnäller så mycket, vilket så klart är en lätt missuppfattning. Det är bara det att jag talar sarkasm flytande och sällan bryr mig om att vara särskilt korrekt. A la Magnus Betner i Parlamentet ungefär. Kruxet ligger i att många människor inte förstår sig på detta språk.

Nu är det dags att dra nytta av detta istället, de som förstår förstår. Ni andra kan ju bara... ja, vad vet jag... Ta en promenad på söder eller nått... Här kommer min allra första Gnalle Gnäller:

Jag vaknade idag upp till nyheten om byggnationen av Tors torn i Solna. Av alla åsikter om huruvida detta är rätt eller fel. Av hur politiker står som små 7-åringar och tjafsar om hur tornen ska se ut. - Skärp er för fan! Det finns människor i världen som svälter, blir våldtagna, slagna, får sin familj mördad eller sina hus förstörda av bomber och så står ni där och tjafsar om huruvida två höghus ska vara eller inte vara. - Och det värsta av allt: Ni får BETALT för det!

Jag blir på riktigt förbannand. Jag har ingen som helst åsikt i frågan men nu när det ändå är beslutat så tycker jag att man som Solna-älskande Gnagare kan vara stolt över att få en högre byggnad än Kaknästornet...! Men det känns verkligen inte viktigare än andra världsproblem som jag tycker vilar på dessa politikers axlar...! En sjuåring hade nog förresten klarat av diskussionen bättre.

Vadå I-landsproblem...?