Vet att det var länge sen jag uppdaterade, och just nu tänkte jag mest bara tillåta mig själv att njuta lite. Eftersom... VI HAR VUNNIT SM-GULD!!!!!!!! Helt otroligt! Så fruktansvärt underbart! - "Surreal, but nice" (Notting Hill).

Nu ska här dansas!

Nu är det dags för uppvärmning...!

Det är dags att ta farväl. Om de nu är friska och blir utsläppta så klart...

Det var en gång... En modern kärlekshistoria. För ett tag sen så kom jag över en riktig liten saga, ungefär lika underbar som det är att vara Gnagare dessa dagar (trots förlusten senast...). En saga om foto och kärlek. Om en tjej som en dag upptäcker en manlig fotograf på foto-siten Flickr, och om samme manlige fotograf som samtidigt upptäcker henne på samma site. Tillsammans skapade de inte bara en verklig saga utan även helt underbara bilder. Både tillsammans och var för sig. Jag blev så kär så jag var tvungen att berätta vidare.

Här kommer några av mina favoriter (alla bilder är länkade till deras respektive Flickr-sidor).





Här kommer även en film (från deras gamla blogg) om hur fotot "The Gardener" gjordes.

The Gardener from Aaron Nace on Vimeo.

 

För er som vill veta mer om paret så rekommenderar jag denna artikel, som berättar how it all started, och så klart deras hemsida: nacedesign.com.

 

 

Blod, svett och tårar har präglat mina senaste levnadstimmar. Jag har spillt vin på min älskade dator, sprungit in i en dörr och åsamkat ett stort ömt blåmärke, slagit i knät på vår motorcykel samt fått skavsår på fingrarna. Så plötsligt när jag idag står i duschen och ser ner på mina fötter (hur ofta man nu ser upp på sina fötter...) så ser jag hur det fullständigt flödar ut blod. Blod efter andra skavsår jag fick när jag tränade i veckan. Jag kunde inte längre hålla mig, nu var det dags att skratta åt alltihop. Istället för att bryta ihop så byter jag nu soundtrack till My Chemical Romance's hidden track på The Black (...Army? - okej, förlåt, Gnagarjavels anm.) Parade-skivan: Blood! Hoppas på en vändning på denna tur imorgon kväll runt kl 19 på Råsunda gräset...!

 

 

 

Sitter och tittar på fotbollskväll. På Obolos mål. Det enda jag får ur mig är ett "Uh!"-liknande ljud. Sen kommer det helt naturligt. Jag tänker inte ens. Men det är så sant. "Han är bättre än Zlatan."

Jag firade vinsten i söndags med att inleda ett Kent-maraton. Ska lyssna igenom hela boxen. Äntligen...! Den har legat länge och väntat på detta nu. Alltför länge. Inte nog med detta, mitt i detta får jag höra rykten. Någon som tjuvlyssnat på ett samtal på Record Hunter... Ny elektronisk skiva på gång... Läs mer på Så länge hjärtat mitt slår...

Hursomhelst, jag har fallit så hårt för en speciell bonuslåt. "M". Därför kommer den här nu. Från mig, till Er.

 

 

Jag skäms att säga det. Even hate myself a bit för att behöva erkänna detta. Men sanningen är att jag inte hann till Råsunda i söndags. Jag blev en av de som bidrog till den extremdåliga pubiksiffran. Katastrof, vart var ni alla andra? Ni ska dock veta att jag sprang (på riktigt!) över berg och genom lera, hala rötter och genom högt gräs för att ens hinna se något på televisionsapparaten. Så illa var det.

Desto roligare var det sen att se den rafflande avslutningen. Jag hatade mig själv ännu mer dock när the nice ass gjorde kvitteringsmålet. "Det är mitt fel, jag borde varit där. Borde tagit på mig de svartgula banden och stått på Norra. Just precis där". Istället fick jag alltså sitta där och se hur the nice ass kvitterar. Och som om inte det vore nog, tar ledningen i förlängningen. Jag tänker "Shit, gud straffar mig...". Sen vet vi dock alla hur det slutade, och nu vet jag en som kommer göra allt för att gå på finalen...! (Hoppas på er också...!).

Det roliga med att se matchen på TV var den extremdåliga kommentatorn (eller var de två till och med kanske...?). Han hade någon slags dialekt tror jag bestämt... Jag var tvungen att fråga mor min som satt bredvid: "Vad sa han? Sa han 'jävla neger'...??". Nej, så klart gjorde han inte det, översättningen löd "Ranegie"... Men jag undrade på nytt när jag tyckte han sa "vit man"... Men nej, det var Wikman...

Tänk vad fotboll kan vara kul...!

Och hörreni; det går bra nu. Fick skit på Blackbeat för att jag skrev att mitt soundtrack denna vecka skulle bli just "Det går bra nu" med Petter, eftersom han är bajare. "Det ska va AIK-trubaduren" fick jag höra. Absolut, fanns det en "det går bra nu"-låt med AIK-trubaduren kunde jag gärna tagit den men å andra sidan så tycker jag att det blir mycket roligare så här. Jag menar kom igen, bajare? Vem skrattar inte? (Besides, är det inte den ultimata förnedringen när vi tar deras grejer och gör om dem till vår fördel...?).

 

 

Ps: Titta på det här.

Jag hörde av mor och far att de pratat om djurgården (med det lilla d:et) på radion häromdagen (vadå nyhetstorka?). Om hur de skulle behöva en ny arena "med tak" för att locka fler åskådare. Jag förstummades någon sekund, ungefär den tid det tar för mig att vända mig mot päronen för att titta konstigt på dom och höja ena ögonbrynet mitt. "Som om de skulle få mer publik av att skaffa tak...??". Jag är förvirrad.

Jag visste väl att det fanns bildbevis på det också! Här ser vi tydligt hur vi Gnagare alltid hjälper varandra. I vått och i torrt.

 

 

Ps: Så där ja, nu har jag uppdaterat för ett bra tag framöver... Ketchup-effekten som vanligt.

 

Det finns dock andra anledningar till att vara bra på att skriva just nu. Då allt här i livet inte handlar om fotboll (åh, förlåt, men ja, det är tyvärr sant...). Av denna anledning vill jag här lägga upp en charmig (då inget ser ut att stämma) liten video med en väldigt bra låt. "Open your eyes" med Snow Patrol.

 

 

Ps: Tyvärr är inbäddningen på originalet inaktiverad, men se gärna den här.

 

Nu kan jag dock inte hålla mig längre. Det är dags för payback-time. Jag tänkte därför nu bevisa mitt tidigare (mycket tidigare...) påstående om att ett svartgult hjärta aldrig tar semester. Detta genom ett par bilder från min lilla skärgårdssemester (läs: båtluffarsemester, jag är fortfarande student...). Bättre sent än aldrig, som man säger. Då en bild som bekant säger mer än tusen ord...!

Jag hade gått runt och förvånats över hur mycket djurgårdare det är ute i Stockholms skärgård. Jag kom på mig själv flera gånger över att säga saker som "Oj, han hade ingen vacker keps..." aningens för högt kanske. Men vafan gör det? Lustigt nog tog resan en plötsligt vändning i brat-paradiset Sandhamn. Jag ser en liten pojke med en mycket vacker svartgul tröja. "Fin tröja" säger jag, överlycklig över att äntligen få se en Gnagare igen. (Den här gången så högt så att han faktiskt ska höra). Det var liksom det lilla extra som saknades. Pricken över i:et, grädden på moset, ja, ni förstår. Resan blev fulländad.

 

En båt senare slog vi oss ner på den mysigaste båten hittills. Det gick inte riktigt att sätta fingret på vad det var för något, men något var det. Kan det vara att detta var en båt som spelade musik under färden? Nja... Det måste vara något mer. Prydnads fiskmåsen i taket då? Nja... Det är något annat... Plötsligt får jag syn på det. Mitt framför ögonen på mig. Ibland ser man då inte skogen för alla träden (eller var det tvärtom...?). Men se där, är det inte Solna? Halleluja-moment.

 

 

Detta var på väg mot Nämndö. Nämndö ja, där vi visserligen såg Emma Wiklund på restaurangen, men vad som större var: En till Gnagare! Dessutom under värsta lunchträngseln, då folket var som flugor kring de lediga platserna. Gnagaren hamnade i kö och jag och min vän hade snart ätit upp. Han stod inte först, men herregud, vi Gnagare hjälper ju varandra i vått och torrt eller hur? (Det vill säga så väl i skärgården som på land). Tyvärr var det ingen som uppfattade när jag försökte säga att jag ville skänka mitt bord till Gnagaren där... Jag fick snart syn på varför...

 

 

Jomenvisst. Här har vi det. Bildbeviset på att alla hatar oss. Där står det minsann. Mitt framför nosen på mig. "Anti-gnag". Hur oförskämd får man bli? De vet tydligen inga gränser. Vid det här lagret kändes det ganska skönt att bege sig hemmåt igen. Den känslan tog riktigt fäste när jag fick syn på detta dessutom.

 

 

Jomenvisst. Det är en Gnagare. Nu känner man sig som hemma igen. Och just det, vad är det man brukar säga nu då... Ah: Borta bra, men hemma bäst.

 

Jag tror att jag har slagit nytt rekord i antal ouppdaterade dagar, men ni vet vad jag sa: kvalitet före kvantitet. Och tyvärr är det så att jag får allra mest lust att skriva och jag skriver dessutom som allra bäst när livet är som sämst. Eller okej, inte sämst men lite lagom dåligt så där. Jag är lite som Mauro Scocco helt enkelt. Därför blir det så svårt att ösa ur sig en massa bra ord och meningsuppbyggnader när vi är bäst i Sverige och det går så jäla bra. - Där har vi anledning nummer ett.

Anledning nummer två är en fortsättning på detta. En ytterst bra sådan till och med. Jag har helt enkelt varit alltför upptagen med att gå runt och nynna på "Vi leder serien och djurgårn åker ur - igen, djurgårn åker ur - igen, djurgårn åker ur - igen". (Detta i ett eskalerande forte fortissimo med tonhöjning för varje repetition). Ah, jag visste väl att ni skulle förstå.

Jag är på ett riktigt antiklimax humör efter förra helgens sköna seger. Det är så lustigt att man kan gå hem från en match och vara on the top of the world och känna att inget kan stoppa mig, jag kommer le resten av mitt liv. För att sen nå detta antiklimax. Den värsta söndagsångesten som finns.

Tänk att det kan bli ett sånt antiklimax från något man håller så kärt. Det är som att man har en massa inom sig, men som man inte riktigt vet hur man ska få ur sig. En sorts frustration som mer blir som en förlamning... Mitt i denna frustration hittade jag musikvideon till en av mina favoritlåtar. "My immortal" med Evanescence. Så vackert att det nästan gör ont. Jag kände att jag mer än gärna ville dela med mig av dessa rysningar.

Mathias Tjärnqvist lämnar rögle för djurgården av anledningen att han vill komma till ett lag där han "kunde vinna något"... Detta publiceras (på TV4's texttv) alltså samma dag som frölunda utklassar dessa blåränder med 4-0... Jag säger bara lycka till Tjärnqvist. Lycka till.

I veckans Allsång på Skansen kunde man ge sig den på att Niklas Wikegård skulle dyka upp. Han är numera lika trolig att få se på Skansen (vilket i sig kanske inte är så konstigt med tanke på hans bakgrund...) som på SVT under Hockeykväll. Några sånglektioner tycks han dock inte ha funderat på att ta än dock, när mikrofonen dyker upp i fejset sjunger han ungefär lika bra som det där gamla hockeylaget som han en gång tränade spelar. Det vill säga: inte alls bra.

Inte nog med allt detta. Sen har de mage att få alla att stämma in i en samklang som uppkäftigt undrar: "Var bor du lilla råtta?". För det första: - Ni ska kalla mig Herr Råtta! (För förklaring se nedan). För det andra undrar jag bara tillbaka: har vi varit otydliga...? "Då vill jag vaaara i Solna, när AIK marscherar in!". End of discussion.